Ett tredje brev från Bananplaneten

Hej igen, kära bloggare! Här är Mandy igen och har just åkt ett dygn flyg och har kommit till Päronaderna. Här är det fullt av päron och coolt väder. På alla sommardagar är det häftigt spö-regn varje dag, från morgon till kväll. HU! Som tur är det ju februari. Nu är det alltså vinter, "Törstsläckar"- perioden. Nu är det kul att åka båt och simma i havet utanför ditt hus om du bor på Päronaderna. Fast det händer också att många människor drunknar. Visste du att vädret är så häftigt där att det finns 2 000 000 ursprungliga Päronad-invånare. Nu finns det mest surfar-turister, bad-turister och båt-turister. Fast all översvämmning hinner torka på en eller ett par månader. I Bananplanets-rekordboken hittar du en text om Bananplanetens största översvämming. Den var en kilo hög. Människorna måste fly i rymdraketer och alla hann ut i rymden i sista minuten! Jag har just smakat på Päronadernas päron. Du måste smaka på dem. De är inte för söta eller sura och inte heller för hårda. De är saftiga och härliga. Päronaderna har också sitt eget päron. De päronen finns bara på Päronaderna. De är röda. Och de smakar inte så särskilt gott helt vanlig men som paj är den obeskrivligt god!!!!!! Då har jag varit i Pärondalerna. Det är Päronadernas vackraste park. Där finns också en stor scen där de håller olika sångtävlingar och rock-festivaler och musikaler. Det är nog underbart. Här finns också ett coolt tivoli.

Mandy

Nattgrävaren är här

Det var en vacker förmiddag. Solen sken, fåglarna kvittrade och gräset vat fuktigt av dagg. Men ändå var trettioåtta människor ledsna. Nadia hade dött och människorna sörjde henne så. Begravningen nära Rose och hennes föräldrar hus var sorglig och alla började svettas. Det är tungt att ha på sig tunga, svarta kläder på den finaste dagen. Nadias syster Rose var bitter. Hon avskydde att sjunga tråkiga psalmer, hon ville ha sin iPod istället. Rose viskade:
-Dumma mamma. Jag vet inte ens vem Nadia är. Jag känner inte din kusins mamma. Åååååh.. Ge mig nu den där iPoden!
Mamma fräste:
-Men Rose, va nu inte så elak! Nadia var en så -snyft- god människa. Hon var -snyft- den enda som var en så god vän mot mig. Och förrästen, NADIA ÄR MIN KUSIN!!EFTER BEGRAVNINGEN FÅR DU INTE SPELA DATOR, TITTA PÅ TV ELLER GÅ UT MED DINA KOMPISAR IDAG!!! Nu fräste hon för högt. Prästen stannade sin predikan och frågade:
-Är det något på tok? När han såg att ingen sade ens ett pip så blev han lite generad och så fortsatte han. På eftermiddagen var mamma inte arg på Rose. Mamma sade att om man är arg efter en begravning så då kommer nattgrävaren och då blir den döde ett spöke som aldrig får vila. Men vi skall inte prata om det. Kommer ni så skall jag pigga upp dig med en bio och glass. Det var sent på kvällen efter bion. Rose kunde inte sova. Hon tänkte på Nadia.
-Jag måste vara försiktig i trafiken så att jag inte hamnar i den olyckan. Varför kan man ens bli under en bil?! Det är så hemskt. På kvällen hörde Rose att någon grävde någonstans. Det hördet från grannkyrkan. Rose var livrädd
-N-n-n-n-n-n-nattgrävaren!!!!!!!!! mamma hade fel. Om man var arg på en begravning så då...
Jag önskar att jag inte bodde på Kyrkogårdsväge 3 B! Rose skakade i sängen. Nattgrävaren grävde och åt. Man hörde hennes slafsande på långt håll. Rose kunde inte somna. Hon måste ut ur huset. Men då kan ju monstret se henne! Och gräva ner henne levande! Rose måste ut ur huset. Hon kände på sig att hon var hotad. Och hon måste rädda Nadia! Rose var rädd men hon kände på sig att hon måste gå och rädda henne. Mamma och pappa skulle aldrig kunna sova om de skulle störas av vidriga spöken. Nattgrävaren åt på en människa när Rose var ute. Hon såg Nattgrävaren. ååååååh vad ful hon var. Kinderna hängde ner till hakan som en bulldog och ögonen sån hypnotiserande ut. Rose hade som tur med sig en kamera. Hon fotade Nattgrävaren och sprang sedan på full fart (Vi hade tagit bilden som Rose knäppte till "Jag som monster" inlägget i bloggen!). Nattgrävaren kände en människolukt hon sade på ett hängigt sätt
-Rå männnnnnnnnnnnsssssssssssskkkkkka. Det var svårt att säga "rå människa" med så hängande kinder. Nattgrävaren tog sats och sprang med full fart och högg tag i Roses fötter. Rose skrek:
-HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP MIIIIIIIIIG!!!!!!!!!!!!! Rösten ekade i luften. På morgonen var det dimma. Mamma och pappa var oroliga. De visste inte var Rose var. De gick till gravgården för att lägga en begonia till Nadia men med sin skräck såg det att det var ett hål i graven och ingen var där! Men när de gick vidare så blev mamma så rädd och ledsen att hon svimmade. För på en gravsten stod det "Rose Åsberg".


Skriven av Mandy

Ett annat brev från Bananplaneten

Hej. Nu är jag i Bananaland. Bananplanetens största land. Allting är banan. Igår fick jag smaka på Bananalands nationaldryck: banansmoothie. Och så fick jag se deras nationaldjur: bananflugan. Nå det är inte så svårt att undra för flaggan är blå med en stor banan på och mitt på flaggan finns en bananfluga. Jag är intresserad av att de har en sådan kultur: bananflugan är fridlyst, banansmoothies får man bara dricka på nationaldagen och det roligaste: Bananalands egna instument, Banalaikan liknar vår kantele bara att den är formad som en banan, den är gul och man spelar på den med ett torkat bananskal som har blivit hård (ma har nog tvättat skalet. Annars är det för äckligt). Jag fick igår spela på den. Den fungerar litet som en fiol fast man knäpper strängarna medan man drar med strängen. Det låter lite konstigt men det blir ett slags surr-ljud. Fast pröva det inte på er kantele. Det kommer aldrig att fungera. Banalaikorna har ett så speciellt läte. Det är ändå en urvacker musik som spelas på den. Idag skall jag till den stora Bananmarknaden. Idag är det den 23 fredruari, soligt och härligt i Bananaland och bananträderna plockas i klasar för att bli till pudding, kräm, sås, helt vanliga som vi äter dem, yoghurt och framför allt smoothie, jaa, du har alldeles rätt, det är Bananalands nationaldag. Presidenten äter en banan och vinkar från fönstret om exakt tio minuter så jag måste rusa till huvudgatan Klasegatan i Klasesund, huvudstaden av Bananaland. Men vi ses snart


Mandy

JAG SOM MONSTER

Här ovan ser ni Monster-Mona. Hon tycker om att prata strunt.



Det här är Lictor. Lägg märke till den tre-tandade munnen som svävar ovanför hans huvud.

Det här är ett spöke som heter Maiss. Maiss kan trolla bort allt som den inte tycker om.



Monster Nora, som ni ser här, tycker om att prata skit om andra mänskor.


Detta är inte den Mandyn som ni tror att det är. Det är Mandys andra sida. Den onda.

Egenskaper: Äter andras inälvor. Går i smyg på natten och gräver i andras gravar och skär ett hål i magen och äter människan rå och hel.

Monsternamn: "Grävaren", "Råköttsslukaren" eller "Nattgrävaren"

(Fortsättning följer...)


Det här är Be´Lakor!



Det här är Winnies monster. Winnie tycker om det för att det är för gräsligt. Lägg märke till änglavingarna.

Hannas monsters specialitét är att det sväller upp till bristningsgränsen då och då. Hittills har den aldrig spruckit, men man vet ju inte vad som händer i framtiden.

...Eller vet man?

Ett brev från Bananplaneten

Hej. Här är Mandy. Det har gått flera veckor sedan vi landade. Jag har just varit i Mangoland. Där är det fint. Fast mycket hett. Fast där växer det M A S S V I S med mangon. Det är så saftigt att vara här. Allting är nästan gjort av mango. Mangoträd, mangomark, mangohus, mangoslott och en massa små mangoholmar. Jag har just fått en gratis present från mangolandets huvudbutik. Den var en ädelsten som såg ut som en... du gissar nog säkert. Jag har också besökt mango-stranden. Där finns mango-parasoll. Ååååååååååååååååååh var skönt det var. Så fort man fick hett så då fick man äta mangoglass med mango-limu. Ja, här på Bananplaneten finns alla frukter. Men i olika land. Nästa land som jag besöker är.................. Bananplanetens största land: BANANALAND!!!!! Vi
ses snart!



Mandy

Jag är en magisk uggla

Jag är en magisk uggla. Jag är vit och vacker, och jag tycker om vintern. Vintern är vit och vacker - som jag! Vintern är den bästa årstiden och sommaren nästbäst. Jag har en kompis som heter Peter. Jag har tre ungar i mitt bo. Men Peter är en orange uggla och mina ungar är gröna. Peter är en höstuggla, och mina ungar är vårugglor.

Vita Krokodilen och Apan Anna

Vita krokodilen dansar med en röd apa på balen. Apan heter Anna och är en flicka. Hon var den vackraste av alla apor! Hon hade gröna ögon. Vita Krokodilen hade en slips av sjögräs.
När de började dansa rockenroll trampade Vita Krokodilen på Röda Apans tår. Vita Krokodilens slips föll på Annas tår och efter det avskydde Anna Vita Krokodilen.

Och Vita Krokodilen hittade ingen danspartner åt sig själv, så han svimmade.

Konstnären

Det var en gång en konstnär. Han var jättevacker och söt. Han var målaren till Mona-Lisa. Han hade ett kontor i sitt hus där han målade stilleben, som han hämtade från köket. En dag kom en dam på besök, damen hette Mona-Lisa. Mona-Lisa sa att hon ville ha ett porträtt av sig själv.

Så fick hon det och gick hem.

Grodan

Det var en gång en groda. Den var så giftig att giftet sträckte sig över hela grodans hud, och glänste i solen. Giftet dödade allt, till och med marken den gick på. Träden, blommorna - dem kunde han aldrig röra. För den sprider ju gift som dödar. Alla mänskor dog också. Och grodans bästa vän dog av hans gift.

Och till sist var han ensam på jorden.

En berättelse del 3

Inne i huset väntade häxans aderton söner. Jag kan bara nämna två av dem. Den äldsta och den yngsta. Den äldsta hette Caspar (tretton år och rysligt ful) och den yngsta hette Mikael (sju år och vacker som en dag). Alyssa blev såklart förtjust i Mikael. Det var förargligt, tyckte häxan. Caspar var ett matvrak och han älskade flickor. Han åt en gång en hel femåring.
-Anne. Är den där snygga pojken din bror? frågade Alyssa.
-Ja, sade "Anne". Men vi kan väl övernatta här inne. Jag känner mig så bekväm här.
-Här är ganska ruskigt och skrämmande. Fast en natt klarar jag nog av, sade Alyssa. Nu var det dags. Mikael skulle dräpa Alyssa medan hon sov och Caspar skulle smörja henne, rensa henne och lägga henne in i ugnen. Alyssa sov inte så gott. Hon var rädd. Tänk om en vålnad med en kniv i handen skulle komma.
-A-a-a-a-a-anne, sade Alyssa. J-j-j-j-jag är rädd! T-tänk om en v-v-v-ålnad... Alyssa hann inte säga mer förrän Mikael skulle hugga kniven i henne!
_ANNEEEEEEE!!!!!!!!! VAKNA!!! VÅLNADEN KOMMER OCH TAR OSS!!!!!!!! skrek Alyssa. Men "Anne" sov lungt och skönt.
-ANNEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Sedan blev det tystnad. Häxan fick sin vanliga skepnad och hon lufsade ut till köket. Men där satt bara Caspar med grodblodet och spindelfettet - men ingen liten flicka. Häxan gallskrek av raseri. Hon hade inte fått mat, och hon hade mist sin yngste son. Mikael hade nämligen hoppat ut ur fönstret med Alyssa och de rymde långt från häxans stuga. Mikael och Alyssa gifte sig flera år senare och fick en familj. Caspar träffade en ful häxflicka men häxan - ja, hon svalt ihjäl.

Slut

Skriven av Mandy

En berättelse del 2

Hon ville gära hugga sina klor in i henne men hon måste lura henne först. Det hade alltid gått dåligt. Nu skulle hon göra en succe'. Hon förvandlade sig till en liten flicka som var lika liten som den hon skulle lura. Den riktiga lilla flickan hette Alyssa. Hon skulle rasta sin lilla hund då hon såg "den lilla flickan" vandra på vägen.
-Jag heter Anne och jag är sju år. Skulle jag kunna få klappa den där söta hunden? frågade "Anne". Alyssa log brett och glatt. Hon hade fått en kompis.
-Jo det får du, sade Alyssa men vet du vad. Jag är så ensam och har så tråkigt. De enda barnena på min gata är dubbelt så gamla som jag (14 år) och de är bara pojkar. Jag skulle helst ha en flicka i samma ålder som vän. "Anne" sade jo. Både Alyssa och "Anne" gick samma väg. Och de gick just mot häxans hus.
-Vilket ruskigt hus. Vågar du dit? frågade Alyssa.
-Jaaaadå! Jag är hur modig som helst, skröt "Anne".
-Om du håller mig i handen så tror jag att jag vågar.
-Det gör jag. Vi är ju vänner. De gick hand i hand in i huset.

En berättelse del 1

Det var en gång en häxa. Hon hade sylvassa naglar som egentligen var klor och hon hade grått ruskigt hår som var nästan vitt av mjäll och smuts. Därför hade hon en duk på huvudet av spindelväv så att ingen kunde se hennes hemska hår. Hon var mycket vidskeplig. Därför använde hon alltid ett plåster av paddskinn på näsan så att den skulle bli vårtig. Häxan älskade att äta barn (oftast grillade i grodblodssås). En dag var hon rysligt hungrig. Hon hade inte ätit på hela dagen och hon hade just titta i sin glaskula hur de andra smaskade i sig feta barn insmorda i spindelfett. Det vattnades i hennes mun när hon såg en liten flicka gå på vägen. Och det bästa: Hon hade en hund med sig! Så gått att äntligen få lite lunch.


Fortsättning kommer.....

En Dikt

Det var en gång en bananplanet
i galaxen Max 25,
galaxen var jättestor.
Den åkte runtomkring.
Stjärnor dansade runt bananplaneten i en ring.

Bananplaneten var inte rund,
den var formad lite som en banan.
Om apor
eller mänskor
nångång skulle komma dit
så skulle den inte finnas mer.
För den är så god.

Men vi låter bli

för det finns godare bananer någon annanstans.


Skriven av: Nora, Winnie, Mandy, Maisa och Mona